Sammanfattning av EU:s nya gemensamma asylpaket

Den 12 juni 2013 antog Europaparlamentet det så kallade asylpaketet. Tanken om att skapa ett gemensamt europeisk asylsystem har funnits sedan Tampereprogrammet 1999 är nu verklighet.

Asylpaketet består av fem lagstiftande texter: två förordningar och tre direktiv. Det som nu antas är revideringar av tidigare texter och de syftar till att i högre grad harmonisera reglerna mellan medlemsstater och skapa ett rättssäkert system för asylsökande.

Även om ”första steget” mot ett gemensamt asylsystem (1999-2005) har funnits på plats, så har det fortsatt funnits många hinder för att ha ett genuint gemensamt system. Till exempel så har besluten om att ge eller inte ge skyddsstatus varierat mycket mellan medlemsländerna.

Det ”andra steget” som nu antas syftar till att komma till rätta med de problemen för att skapa ett system där alla asylsökande har samma rättigheter och samma möjligheter oavsett i vilket medlemsland de befinner sig. Det rättsliga ramverket som nu antas utgör grunden för ett sådant system, men det återstår mycket arbete för medlemsländerna för att korrekt implementera och leva upp till lagstiftningen.

(I det första steget var EU-parlamentet bara rådfrågade, det är först nu under det andra steget som ingåtts under Lissabonfördraget, som parlamentet har haft medbeslutande med rådet.)

Mottagandedirektivet

Definierar minimiregler för mottagande av asylsökande i väntan på att få sin asylansökan prövad. Direktivet innehåller bland annat regler kring tillgång till arbetsmarknaden, mat, husrum och finansiellt stöd.

 Förändringar i det nya direktivet:

–        Man ska inte ska behöva onödig eller överdriven dokumentation för att ta del av  förmånerna.

–         Tillgång till arbetsmarkanden ges efter nio månader istället för tidigare 12 månader.

–         Tillgång till utbildning ska inte kunna skjutas upp mer än tre månader.

–         Tillgång till sjukvård och värdig levnadsstandard ska garanteras.

–         Reglerna i mottagandedirektivet ska även gälla för personer som ska överföras enligt Dublinförordningen.

–         Särskilda regler för utsatta grupper, såsom ensamkommande flyktingbarn, handikappade, gravida och tortyroffer.

–         Förvar är den mest kontroversiella delen av mottagandedirektivet. Parlamentet kämpade för att förvar ska vara så kort som möjligt och endast så länge det finns skäl. De asylsökande ska informeras skriftligen om anledningarna till att de sätts i förvar och hur de kan överklaga beslutet och de måste ha snabb tillgång till en prövning. Barn kan endast hållas i förvar som en sista utväg och ensamkommande flyktingbarn kan ej hållas i fängelseliknande förhållanden eller tillsammans med vuxna.

Eurodac

Eurodac är en databas med fingeravtryck från asylsökande, som ofta lämnas vid ankomst till ett medlemsland. Genom en sökning i Eurodac kan man identifiera första ankomstland. Den kontroversiella frågan har varit huruvida man ska ge brottsbekämpande myndigheter tillgång till Eurodac. Ett enigt råd ville ha det, parlamentet röstade först emot med knapp majoritet (ALDE, S&D, gröna och GUE var emot). För rådet var det dock en förutsättning för att fortsätta med övriga rapporter och som en del i en övergripande kompromiss accepteras nu att brottsbekämpande får tillgång till Eurodac, men på en ”hit or no hit basis”. Det innebär att polisen kan slå på ett fingeravtryck och få reda på om det finns med i Eurodac eller inte, men de har inte möjlighet att göra större sökningar än så. För parlamentet var det en nyckelfråga att få igenom att asylsökandes personuppgifter och integritet får starkt skydd.

Dublin III-förordningen

Cecilia Wikström är Europaparlamentets rapportör och har lett förhandlingarna med rådet.

Dublinförordningen avgör i vilket medlemsland en asylansökan ska behandlas, enligt grundprincipen att det är första ankomstland som gäller. Det finns dock undantag om man tex. har familj någon annanstans eller har särskilda skäl. Systemet etablerades för att undvika asylsökande i limbo som ingen tar ansvar för samt att hindra att människor söker asyl och får avslag i land efter land.

Dublinsystemet har kritiserats då medelhavsländerna får långt många fler asylsökande än övriga länder vilket leder till en ojämn fördelning och då flera av de länderna inte har kunnat garantera säkra förhållanden. Alla överföringar till Grekland stoppades efter domslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter (januari 2011) och EU-domstolen (december 2011) då mänskliga rättigheter inte anses kunna garanteras för asylsökande i Grekland.

Förändringar i den nya Dublin III-förordningen:

–         En ny paragraf (Artikel 3.2) slår fast att överföringar inte kan göras till andra medlemsländer om personen riskerar att utsättas för inhuman eller förnedrande behandling. Om det finns skäl att misstänka det ska asylansökan istället göras i det land där personen befinner sig.

–         Utvidgad möjlighet för ensamkommande flyktingbarn att förenas inte bara med föräldrar, utan även med syskon, mor- och farföräldrar samt föräldrars syskon som befinner sig lagligt i ett medlemsland.

–         Personer kan inte sättas i förvar endast pga. att de befinner sig under Dublinförordningen. Förvar kan endast komma i fråga om det finns en allvarlig risk för försvinnande. Den risken är även definierad i Artikel 2. En person under Dublinförordningen kan inte hållas i förvar mer än tre månader.

–         Garanterad rätt till att överklaga ett beslut samt rätt att stanna där man befinner sig i väntan på beslutet.

–         En tidig varningsmekanism som ska utöka övervakningen och uppföljandet av hur medlemsländerna implementerar lagstiftningen. Asylkontoret (EASO) kommer att ha en roll tillsammans med kommissionen i den övervakningen och syftet är att på ett tidigt stadium upptäcka problem i ländernas asylsystem. Denna mekanism är utformad för att förhindra att fler länders asylsystem kollapsar som i Grekland.

–         Den sista punkten i förhandlingarna gällde var någonstans ensamkommande flyktingbarns asylansökan ska behandlas. Dublin II-förordningen har inte varit tydlig på den punkten. Parlamentet och kommissionen ville förtydliga att ensamkommande barn inte ska utsättas för överföringar utan få sin asylansökan behandlad i det land de befinner sig. Rådet ville dock förtydliga att första anskomstland ska gälla även för ensamkommande barn. Då det inte gick att komma överrens om denna punkt bibehålls tidigare text även i Dublin III-förordningen (med tillägget ”förutsatt att det sker i barnets bästa intresse”). Det görs även en deklaration som publiceras tillsammans med Dublin III-förordningen med en referens till ett fall i EU-domstolen om just detta (C-648/11) och att kommissionen ska återkomma med en modifiering av denna artikel i enlighet med domslutet från domstolen. Detta domslut kom den 6 juni 2013 och slår fast att ensamkommande flyktingbarn inte ska utsättas för överföringar utan få sin ansökan behandlad i det land där de befinner sig, alltså helt i linje med parlamentets position. Denna dom blir nu vägledande för alla medlemsländer. Om parlamentet hade gett med sig i förhandlingarna med rådet skulle dock situationen vara helt annorlunda, då skulle nu den nya förordningen gälla och domslutet bli inaktuellt.

–         Tydligare regler för medlemsländerna och tidsfrister att förhålla sig till vilket kommer att underlätta samarbetet mellan medlemsländer och förhindra att asylsökande hamnar i kläm.

–         Rätt till en personlig intervju under Dublinprocessen för att kunna avgöra vilket medlemsland som är ansvarig, om det t.ex. finns familjemedlemmar i ett annat medlemsland etc.

–         Gratis rättsligt ombud, förutsatt att det inte finns någon verklig möjlighet till internationell skydd.

–         Bättre information till asylsökande om deras rättigheter. T.ex. ska ett informationsblad finnas tillgängligt (ett för vuxna och ett annat för barn) på ett språk de förstår eller kan antas förstå.

Procedurdirektivet

Slår fast regler för asylprocessen såsom personlig intervju, rätt till rättsligt ombud samt koncept såsom säkra tredje länder och uppenbart ogrundad ansökan.

Förändringar i det nya direktivet:

–         Bättre harmoniserade och mer effektiva regler.

–         ”Frontloading”: Fler välgrundade beslut ska fattas på första nivå för att undvika långa och kostsamma överklagningsprocesser.

–         Beslut ska fattas inom sex månader.

–         Förstärkt kvalitet på besluten och betoning på rättssäkerhetsgarantier för utsatta personer.

–         Mer skyddsåtgärder för ensamkommande flyktingbarn och andra utsatta personer.

Skyddsgrundsdirektivet

Skyddsgrundsdirektivet antogs redan i november 2011 och står ej på agendan för denna session, men nämns då den utgör den sista delen i asylpaketet. I detta direktiv fastslås på vilka grunder en person har rätt till internationellt skydd och flyktingstatus. Det var den minst kontroversiella av asylfilerna och därför kunde en överenskommelse nås tidigare.

Förändringar i det nya direktivet:

–         Direktivet harmoniserar begreppen ”flyktingstatus” och ”subsidiärt skydd” så att de har tillgång till samma rättigheter.

–         Internationellt skydd kan ges till ”klassiska flyktingar” som flyr undan krig och förföljelse. Det kan även ges till personer som riskerar allvarlig skada i särskilda fall, tex. en tonårsflicka i Iran som riskerar dödstraff för att ha haft sex utanför äktenskapet.

–         Harmoniserar regler så att alla medlemsländer ska ge skydd på samma grunder och komma tillrätta med problemet att samma person kan ha stor chans att få flyktingstatus i ett medlemsland men näst intill ingen chans i ett annat medlemsland.

–         Barnets bästa ska tas hänsyn till liksom inkludering av könsidentitet som grund för internationellt skydd.