Debatt Norrköpings Tidningar: Dags för svenskt ledarskap i EU

Se artikeln här.

ntbild

Parallellt med att EU firar 60 år är unionen indragen i kriser. Sverige behöver ta ledningen för att säkra EU:s framtid, skriver liberalen Cecilia Wikström. Nyligen firade EU att det gått 60 år sedan Romfördraget undertecknades. Winston Churchill, Paul-Henrik Spaak, Jean Monnet och Altiero Spinelli och flera andra av dem som samlades i Rom för 60 år sedan, kunde rimligen inte ana att de stod i färd med att skapa världens mest framgångsrika samarbete för hållbar fred, garanterad frihet och varaktig säkerhet på den kontinent som bara några år tidigare sett slutet av det andra världskriget och Förintelsen.

läs mer…

SVT Opinion: ”EU behöver ett gemensamt försvar mot Ryssland”

3

Debattartikel på SVT Opinion 31/3.

”Rysslands nuvarande regim har förstått att med ett splittrat EU kan de fortsätta sätta press på oss, våra grannar och institutioner och undvika att upprätthålla internationell rätt och mänskliga rättigheter”, skriver Cecilia Wikström (L).

I jakt på kortsiktig vinning söker i dag vissa av EU:s medlemsländer, så som Frankrike, Ungern och Polen, bilaterala kontakter med Ryssland.

Samtidigt är EU:s diplomatiska kontakter frysta som reaktion mot Rysslands ockupation av Krim-halvön i Ukraina, som strider mot internationell lag.

Den här situationen är varken i Sveriges eller EU:s intresse, och är inte hållbar. Därför vill jag tillsammans med den liberala gruppen i Europaparlamentet, ALDE, presentera vårt förslag för ny europeisk Rysslandsstrategi.

Särskilt i relationen till ett allt mer aggressivt och odemokratiskt Ryssland är det absolut nödvändigt att Europa kan tala med en röst.

läs mer…

Debattartikel på Alltinget: Så får vi en fungerande europeisk asylpolitik

7DEBATT. Flyktingkrisen 2015 och 2016 visar att Dublinförordningen måste ersättas, skriver Cecilia Wikström (L) i Alltinget, som föreslår en ny förordning där asylsökande placeras enligt en fördelningsnyckel, oavsett i vilket land de registrerar sig i.

Av: Cecilia Wikström (L), Europaparlamentariker 

Under 2015 och 2016 bevittnade vi det europeiska asylsystemets sammanbrott. De dysfunktionella nödlösningarna för omfördelning har ej fungerat och därmed resulterat i att en handfull länder – däribland Sverige – tagit emot 80 procent av alla asylsökande. Nu står vi inför ett vägskäl där vi kan reformera det europeiska asylsystemet för att få till hållbara och långsiktiga lösningar.

”Kärnan i det dysfunktionella systemet”

Det är Dublinförordningen som i detalj reglerar i vilket land en asylansökan ska analyseras och som är kärnan i det dysfunktionella systemet. Därför menar också de flesta experter idag att Dublinförordningen i sin nuvarande utformning ej fungerar och därmed är ohållbar.

läs mer…

Romfördraget 60 år: Fem förslag för ett svenskt ledarskap i Europa

Debattartikel i Nerikes Allehanda 24/4 (se pdf här):

Romfördraget debatt NA

I morgon för 60 år sedan skrevs Romfördraget under.

Det fördrag som kom att grunda EU, historiens mest lyckade fredsprojekt och som tack vare fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital på den inre marknaden har gjort vår kontinent rikare än någonsin.Sedan debatten om det svenska medlemskapet i EU tog vid i början av 1990-talet har vi liberaler stått upp för och trott på Europatanken. Och trots stora framsteg som fri rörlighet, avskaffade roamingavgifter och gemensamma miljökrav ser vi idag hur projektet hotas både utifrån av främmande makter och inifrån av nationalistiska, protektionistiska och populistiska krafter. USA:s president Donald Trump, Rysslands president Vladimir Putin och högerextrema populister har nämligen samma mål: Att splittra Europa, och EU som garant för fred och frihet.

läs mer…

Gästkrönika i NA: EU får ta de jobbigaste frågorna

CaptureGästkrönika i NA:

EU har blivit platsen dit man skickar sina jobbigaste, mest impopulära frågor. När beslut sedan fattas, så suckar man djupt och säger att ”EU tvingar oss”.

Ända sedan EU var ett projekt på papper, så var idén att samarbetet skulle bygga på frivillighet och att bevara de nationella demokratiernas särart. Så har också EU utvecklats. EU:s medlemsländer är fortfarande i hög grad självständiga och åtnjuter exklusiva kompetenser, egna kulturer och egna politiska system. I detta anseende är EU en framgång, både för dem som helst vill se decentralisering och för dem som ser behovet av överstatlighet.

Men denna balansgång har fått oväntade effekter för hur EU porträtteras av nationella politiker. EU har fungerat som en konflikthanteringsmekanism för gemensamma tvistefrågor, men frågornas popularitet har starkt påverkat hur debatten förts i hemländerna. EU har nämligen kunnat spela den perfekta rollen av något man kan skylla på när obekväma beslut måste fattas. Därför har nationella politiker sällan tvekat att själva ta äran för populära EU-reformer, medan de impopulära besluten har porträtterats som ”EU:s krav”.

EU har blivit platsen dit man skickar sina jobbigaste, mest impopulära frågor. När beslut sedan fattas, så suckar man djupt och hänvisar till att man själv varit emot detta från början men att ”EU tvingar oss”. I själva verket är det ju just de nationella politikerna som faktiskt är EU och därmed också de som drivit fram besluten.

läs mer…

Debattartikel i VLT: Varning för de blöta fingrarnas politik

3Vi liberaler ska inte regera med främlingsfientliga partier.

I onsdags röstade Nederländerna i parlamentsvalet. Det preliminära resultatet visar att det blir våra kollegor VVD som nu ska förhandla fram en koalitionsregering. Men precis som presidentvalet i Österrike i vintras, ser vi ett preliminärt valresultat i Nederländerna som tyder på en seger för det öppna samhället, och därmed att populism i Europa inte är ödesbestämt.

Det här valet har fått ovanligt mycket internationell uppmärksamhet. En del av uppmärksamheten kom av det faktum att Nederländerna var först ut i EU-supervalåret 2017. De snabbt försämrade relationerna med Ryssland och Turkiet var en annan anledning. Onekligen var även Geert Wilders – Europas självutnämnde Donald Trump – en faktor. läs mer…

Debattartikel i Hallands Nyheter: Flyktingar ska inte lämnas skyddslösa

Flyktingar_HNDebattartikel i Hallands Nyheter:

FLYKTINGAR. Midvinternattens köld är hård. Så också i Grekland och på Balkan. Temperaturen har flera gånger fallit ner till under 20 minusgrader i sydöstra Europa. Denna vinter har en somalisk kvinna funnits ihjälfrusen i Bulgarien, en afghansk man i norra Grekland och två irakiska män vid den turkisk-bulgariska gränsen.

 

läs mer…

Debattartikel i UNT: För ut vår kvinnokamp

Feministregeringen måste föra samma kamp överallt, internationellt och i svenska förorter, skriver Cecilia Wikström i UNT.

Den internationella kvinnodagen är en dag när vi minns de historiska framsteg som gjort att Sverige i dag är ett av världens mest jämställda länder.

Men det innebär också ett ansvar för oss alla att föra den feministiska kampen ut i världen, till alla de kvinnor som inte åtnjuter samma fri- och rättigheter som svenska kvinnor gör.

Kampen för jämställdhet har i vårt land har varit segdragen. Redan 1845 gjordes de första reella framstegen genom införandet av lika arvsrätt för män och kvinnor. Genom senare delen av 1800-talet genomfördes därefter en rad reformer i Sverige och Västeuropa, såsom 1873 när universiteten öppnades för kvinnliga studenter. 1921 genomfördes den stora politiska reformen för kvinnlig rösträtt och 1975 tilläts fri abort. Hela 1900-talet är en berättelse om framsteg för ökad jämställdhet i vårt land.

Detta är nu en naturlig del av såväl vår historia som våra värderingar. Men det är också en berättelse om ett fåtal länder i Europa och Nordamerika.

En stor del av världens kvinnor lever fortfarande under det förtryck som rådde i Sverige 1845, där kvinnor inte får ärva, som lagligt våldtas inom äktenskapet, eller som bestraffas med piskrapp när de inte klär sig som lagen vill.

läs mer…

DN Debatt. ”Asylsökande i EU ska inte fritt kunna välja asylland”

De flesta experter är ense om att Dublinförordningen och därmed EU:s nu gällande asylpolitik är fullständigt orimlig. Som ansvarig för reformen av förordningen i Europaparlamentet presenterar jag i dag ett förslag till en helt ny europeisk asylpolitik med fem konkreta mål, skriver Cecilia Wikström, europaparlamentariker (L).

De över en miljon flyktingar som sökte sig till Europa under år 2015 tydliggjorde den dysfunktionalitet som präglar EU:s asylsystem sedan årtionden tillbaka och som under hösten 2015 orsakade dess slutliga sammanbrott. Nu står EU vid ett vägskäl. Antingen kan vi välja att bygga upp ett europeiskt robust och välfungerande system för asyl och migration i unionen, eller så fortsätter vi den inslagna vägen med mellanstatligt samarbete, där den för medlemsländerna så viktiga nationella kompetensen styr, men som som hittills visat sig vara helt ineffektivt. För nog måste man konstatera att när endast en handfull av de 28 medlemsländerna tar ansvar för mer än 80 procent av de asylansökande som kommer till EU och en överväldigande majoritet av länderna tar emot väldigt få, eller inga asylsökande alls, så har EU stora problem som måste lösas – och det i närtid.

Dublinförordningen reglerar vilket EU-land som ska genomföra och ta ansvar för en flyktings asylprövning. Men de flesta experter är ense om att den och därmed EU:s nu gällande asylpolitik är fullständigt orimlig.

Grunden i förordningen är att en flykting ska registrera sig i det första land hen kommer till. Och om hen inte har någon koppling till ett annat land, så är det detta första ankomstland som ska ansvara för personen och hantera vederbörandes asylansökan.

Jag hoppas att Sverige ställer sig i täten för de länder som resolut vägrar gå med på fler urvattnade kompromisser på asylpolitikens område och istället slår vakt om solidariskt delat ansvar och för gemensamma europeiska lösningar.

Strikt applicerat hade detta under 2015 inneburit att Grekland ensamt blivit ansvarigt för att hantera asylansökningarna för i stort sett alla bortemot en miljon flyktingar som kom till EU genom Grekland, vilket varit orimligt. De första ankomstländerna är väl medvetna om att de asylsökande som anländer dit ofta vill resa vidare mot länder som Sverige och Tyskland, samt att och att det är i princip omöjligt att skicka tillbaka en asylsökande till det första ankomstlandet om de inte registrerats i EU:s gemensamma databas, vilket länder som Italien och Grekland inte var sena att utnyttja.

Vi har alltså en situation där EU-länder har kraftiga incitament att inte registrera asylsökande som vill resa vidare till andra länder. Detta gäller även varje land som den asylsökande passerar på väg mot sin slutdestination. Den asylsökande har också goda möjligheter att påverka vilket land som blir ansvarigt genom att undvika registrering och helt enkelt resa vidare.

Som ansvarig för reformen av Dublinförordningen i Europaparlamentet presenterar jag i dag ett förslag till en helt ny europeisk asylpolitik som kan fungera i praktiken med fem konkreta mål:Att alla länder blir skyldiga att dela på ansvaret för de asylsökande.

  1. Att alla länder blir skyldiga att dela på ansvaret för de asylsökande.
  2. Att medlemsländer med yttre gränser tar sitt ansvar, både för att registrera de flyktingar som anländer och för att skydda och upprätthålla EU:s yttre gränser.
  3. Att personer som behöver internationellt skydd får detta mycket snabbare än i dag, medan de som inte har rätt till asyl återsänds till sina hemländer under värdiga former.
  4. Att alla asylsökande har incitament att registrera sig omedelbart vid ankomsten till första EU-land.
  5. Att asylsökande ska kunna lita på att deras ansökningar handläggs juridiskt korrekt och likadant i alla medlemsländer, men att de inte har inte rätt att svälja i vilket medlemsland de ska ansöka om asyl.

För att medlemsländerna ska dela på ansvaret för de asylsökande på ett rättvist sätt skapas därför en automatisk fördelningsmekanism. En fördelningsnyckel tas fram, baserat på BNP och befolkningsmängd, där varje lands andel av ansvaret framgår. När ett medlemsland uppfyllt sin del av det gemensamma ansvaret fördelas de asylsökande som anländer till övriga länder.

Försöket att omfördela 160 000 asylsökande från Italien och Grekland har pågått under de senaste åren, men är ett fullständigt fiasko. Mycket få personer har omfördelats. Det är viktigt att vi lär oss av erfarenheterna från detta misslyckande så att vi undviker att återupprepa något liknande. Fördelning av asylsökande kan inte bygga på vare sig frivilligt anvisade platser av medlemsländerna eller på fritt val för de asylsökande.

En person som söker asyl i Europa ska vara tillförsäkrad en seriös och rättssäker prövning av sina asylskäl oavsett vilket medlemsland som genomför den. Det ska däremot inte vara upp till den asylsökande att själv kunna välja vilket land som genomför denna prövning.

Detta resonemang kräver resoluta åtgärder mot alla former av försök att kringgå regelverket. Det är därför som jag föreslår ett antal åtgärder för att säkerställa att den asylsökande stannar i det land som blivit ansvarigt för hans eller hennes ansökan.

Dagens regel att en asylsökandes ansökan ska behandlas av det land där personen befinner sig, om man inte kan fastställa vilket land som var första inreseland, (det vill säga om personen inte har registrerat sig) ersätts med att den asylsökande i dessa fall fördelas till ett slumpmässigt valt land inom ramen för den nya fördelningsmekanismen. Även de personer som registreras i ett medlemsland som saknar yttre gränser faller inom samma system för automatisk omfördelning till andra länder.

Detta kommer att leda till snabbt och entydigt fastställande av vilket medlemsland som ansvarar för att hantera en persons asylansökan. Det betyder också att det medlemsland som registrerar en sökande som tagit sig dit utan att registrera sig i det första ankomstlandet är tillförsäkrat om att inte behöva hantera ansökan.

De asylsökande kommer på detta sätt att inse att det är meningslöst att resa till specifika länder, för att i stället istället registrera sig direkt när de anländer till EU.

Det måste vara tydligt att den enda vägen till ett uppehållstillstånd därefter bäst sker genom att man stannar inom ramen förprocessen. När de asylsökande inte kan välja vilket medlemsland som ska ansvara för ansökan kan man inte heller längre hävda tesen att fördelaktiga villkor, medför att fler personer söker sig till ett visst land. Det innebär att vi kan bryta den nedgående spiral där medlemsländerna konkurrerar med varandra om att erbjuda ett så torftigt mottagande som möjligt i förhoppning om att de asylsökande snart ska söka sig till andra länder. Det skulle också ta bort behovet av interna gränskontroller inom EU för att hantera migrationsflöden.

För att få till stånd ett fungerande system är det också viktigt att vinna de asylsökandes förtroende. Det kommer att kräva stora investeringar, inte minst vad gäller information, rådgivning och stöd. Särskilt minderåriga asylsökande och ensamkommande barn måste ges ett mycket bättre stöd än de får i dag.

Jag kommer att leda arbetet med denna reform i Europaparlamentet. Men nu behövs en bred mobilisering i det politiska Sverige för att tydligt stå upp för dessa principer inför de kommande förhandlingarna med regeringarna i ministerrådet. Rådet beslutar med kvalificerad majoritet i dessa frågor och de länder som ivrigast motsätter sig reformer är faktiskt bara en liten minoritet. Jag hoppas att Sverige ställer sig i täten för de länder som resolut vägrar gå med på fler urvattnade kompromisser på asylpolitikens område och i stället slår vakt om solidariskt delat ansvar och för gemensamma europeiska lösningar.

Cecilia Wikström, europaparlamentariker (L)