Kultur, en arena för aktivism!

euflagga.jpgDär kulturens fana vajar högt, där råder det sällan eller aldrig stilla vind och sävligt lugn.

Det konstaterar jag igen när jag ser att Tempo dokumentärfilmfestival i Stockholm nu öppnat och ska visa en mängd dokumentärfilmer från hela världen. Tyvärr är jag fullt sysselsatt här i parlamentet i Bryssel, annars skulle jag gärna varit där. Så klart kommer Searching for Sugarman, nyligen Oscarsbelönad, att visas.

Den andra filmen som väcker mitt intresse är Nahid Perssons My stolen revolution om den iranska revolutionen. Frågan om Iran måste allftid stå på agenan och vara föremål för allas vårt intresse.

Idag sitter fler regimkritiker än någonsin i fängelse. Det handlar om journalister, politiker, jurister och olika typer av artister. Kulturpersonligheter med andra ord.

Jag ryser vid tanken på att Iran nästan är ett enda låst rum för alla som tänker annorlunda, som vill se demokrati och rättsstatens principer råda i Iran i stället för diktatorn Ahmadinejad och mullornas skamgrepp på folket.

Hoppas verkligen att festivalen blir ett ljus i mörkret, en blåslampa som sätter ljuset på missförhållandena och som kan inspirera många till fortsatt aktivism, särskilt på kulturens område.

Någon har sagt: Kultur är att retas med djävulen, i väntrummet! 

Låt oss alla fortsätta att retas!

I Stalins våld, fånge 794 berättar

Den här boken kring uppsalabon Francesco Kovács liv damp ner i min brevlåda häromdagen och på sidan 84 hittade jag mitt avtryck i den – ett utdrag från mitt tal i riksdagen 2007.  Jag rekommenderar verkligen er att läsa ”I Stalins våld, fånge 794 berättar” om hans nio år som fånge i Gulag.

Bokmässan i bilder!

Debatt med Ungerns medie- och kommunikationsminister Zoltan Kovac om Ungerns snart två år gamla medialagar som beskär yttrandefriheten i landet.  En mycket vältalig man med smort munläder, min känsla är att det är en oerhört sorglig utvecklig i Ungern där han inte på något sätt kan bemöta någon av de anklagelser som Ungern står inför.

Efterföljande intervju med Sveriges Radios Kulturnytt (hör inslaget här)

I panel som enda kvinna bland alla män där jag bland annat debatterade e-bokmoms, bibliotekens framtid och förtalsturism. Utsikt från Gothia Towers restaurang på  våning 23, där jag åt den berömda räkmackan. Avslutade med ett seminarium kring EU:s värden och värderingar, som Europaparlamentets informationskontor höll i och där jag poängterade att EU är först och främst en union av människor som bärs av gemensamma värden och värderingar. Är fundamentet inte starkt så spelar det ingen roll hur vi bygger, det kommer att kunna rasa när som helst. Om fundamentet är solitt, då kommer EU att hålla och vara en stark och viktig aktör även i framtiden. Och det vill jag verka till!

Teamet på plats:  min pressekreterare Linda, jag och bästa vänninan Efti.

(fotokredd sista bilden: Dan Andersson)

 

Ungerns medielagar: ”En pinsam historia”

Debatten mellan mig och Ungerns kommunikationsminister Zoltan Kovac om Ungerns snart två år gamla medialagar som beskär yttrandefriheten i landet blev stundvis riktigt livlig. Sveriges Radio var där och intervjuade oss och inslaget sändes i morgonens Kulturnytt. Här kan du höra debatten Cecilia Wikström vs. Zoltan Kovac.

En bra start på bokmässan.

I dag pratar jag om EU:s värden och värderingar kl 16.00 vid Europaparlamentets monter och om e-handel och bibliotekens framtid vid Fristadens monter kl 13.00. Fortsättning följer 🙂

Glädjande överenskommelse kring herrelösa verk

Jag tycker att det är väldigt glädjande att vi har lyckats nå fram till en uppgörelse i den här frågan som samlar ett brett stöd i detta parlament och som även accepteras av rådet. För detta vill jag naturligtvis tacka rapportören fru Geringer de Oedenberg och alla andra som varit involverade i rapporten, inte minst fru Thein från vår liberala grupp.

Jag hoppas och tror att direktivet kommer att utgöra ett viktigt första steg för att lösa de problem som omgärdat herrelösa verk, särskilt i den digitala tidsålder vi lever i. Det har varit svårt att hitta en bra balans mellan att värna möjligheten för våra bibliotek och arkiv att tillgängliggöra även herrelösa verk och att ha rimliga regler för att skydda de upphovsmän som trots allt har skapat de verk som med tiden kommit att bli herrelösa, men som fortfarande kan erbjuda glädje och hopp och framtidstro för läsare i vår tid

Jag tror att vi har hittat en rimlig sådan balans i detta direktiv och för det vill jag uppriktigt tacka alla involverade.

Förfärligt: Europas unga kan nästan inte läsa

Sommaren 2006 lanserade jag idén om en litterär kanon för alla Sveriges skolelever. Det gjorde jag därför att  jag i upprepade PISA-undersökning sett att tonåringars bristande läsförmåga ökat år för år. Detta hade skett i takt med att boklån på bibliotek minskat och samtidigt kunde jag konstatera att ämnet svenska innehöll betydligt mindre litteratur än någonsin tidigare. Jag jämförde läroplaner från sextiotalet och framåt och såg att litteraturen minskat i betydelse.

Vad man sett i undersökning efter undersökning är att 15-åringar läser för lite, för sakta och med en förfärande låg läsförståelse. Nu har detta besannats också på europeisk niva. Kort sagt: det råder en intellektuell kris bland Sveriges och Europas 15-åringar. Nästan 20%, alltså var femte svensk unge, kan inte förstå en något mer avancerad text än en Googlesökning ger eller Metros korta snuttar. En expertkommitté har mätt läskunnigheten i alla EU:s medlemsstater och konstaterar att i Sverige har 17.4% av femtonåringarna svårigheter att läsa. I Finland 8.1%, i Italien 21% och allra sämst står det till i Bulgarien där 41% av ungdomarna har svårigheter att läsa. Killarna är sämre än tjejerna, var fjärde kille fattar inte vad han läser medan motsvarande siffra är 13% för flickorna.

Detta är så klart alarmerande. Inget har gjorts under de årtionden som tendensen och utvecklingen gått spikrakt neråt. Det är en tragedi att så många ungdomar stängs ute från utbildning, delaktighet i samhället och kulturlivet på detta sätt. Och för vårt land är det en skamfläck att vi rasar i undersökning efter undersökning. Tänk att jag fortfarande menar att skolans uppgift är att lära ungarna att läsa, skriva och räkna. Allt därutöver är bonus. Fattas grunden, nämligen läskunskap, så kommer alla andra ämneskunskaper också att bli synnerligen bristfälliga. Läsförmågan utgör plattformen för all annan inlärning, så enkelt är det. Det sa expert efter expert då när detta var aktuellt förra gången 2006.

Den finaste upplevelsen vill jag dela med mig av. Bland alla blommor och chokladaskar som jag fick i samband med turbulensen kring den litterära kanon som jag som sagt var upphov till, så fanns ett paket med. Ca 40 cm långt,25 cm högt och jättetungt var det. Det lämnades in i vakten på riksdagshuset och när jag öppnade det blev jag lite förvånad över att finna ett tjugotal dagböcker och ett medföljande brev, skrivet av en gammal kvinna. Hon hade sett mig i TV:s Aktuellt och bestämt sig för att ge mig alla sina dagböcker. Hon hade inga släktingar hon ville anförtro dagböckerna och skrev: ”Jag vill att du ska bära min berättelse. Gör med dagböckerna vad du vill.” Kan du tänka dig ett sådant förtroende! Jag är fortfarande rörd av detta.

Och lika besviken är jag över att mitt förslag aldrig fick gehör, mer än i folkpartiet och i socialdemokraterna i Stockholm, som i alla fall lade förslag om att skapa en litterär kanon för Stockholms skolor. Hur det gick sedan? Ja, jag valdes in i ett nytt parlament, EP. Och Folkpartiets kulturpolitiske talman, Christer Nylander, har på ett fint sätt talat om förslaget i många olika sammanhang. I regeringsställning har FP sett till att skolbiblioteken inlemmats i skollagen och därmed blivit föremål för granskning. Men dessvärre kan nu år 2012 ännu färre av landets femtonåringar läsa än 2006 när jag slog på trumman förra gången… Fortfarande får ni kalla mig kulturtant, intellektuell snobb eller konservativ. Allt detta har jag hört förut. Jag bär dessa benämningar med heder. Skolan ska utbilda och ge färdigheter, föräldrar ska fostra, vårda och älska våra barn. Däri ingår att vara läsande förebilder, för litteratur ger mening åt våra dagar och år, de skrivna orden ger oss så mycket glädje och kan lyfta och bära genom allt vi möter i livet. Detta underbara borde alla få uppleva!

Sossarnas kulturbudget…

… är rent ut sagt ett slag i luften. Det säger en hel del om deras bristande kreativitet och deras misslyckade roll som ledande oppositionsparti. Under de sista regeringsåren var de uppenbarligen regeringströtta. Nu är de också oppositionströtta. Vad månde bliva?

Annat var det på den tiden när jag stod för ett kraftfullt opponerande i kulturutskottet i sveriges riksdag! Då saknades inte visionen om en ny bildningspolitik! Bildning är som bekant BÅDE utbildning OCH kultur. Nu har vi en regering som verkligen ansvarar för en offensiv utbildningspolitik. Propositionerna duggar tätt som en konsekvens av min partiledares vision om bildning och utbildning för alla i svenska skolan. Trist är att kulturdepartementet inte på långa vägar när bärs av samma vision.

Oppositionens uppgift borde vara att jaga regeringen med en blåslampa för att visa fram en offensiv kulturpolitik. Det gjorde jag när det var påkallat. Nu visar sossarna att de är trötta och uppgivna. Vad vill Juholt egentligen? Är återinförandet av fri entré på statliga museer det enda de förmår? Satsningar om 2.5% mer än regeringen säger en hel del om både regeringens kultursatsningar och om sossarnas. I en tid när bildning lyser med sin frånvaro borde medborgarna säga mer – och bättre! Det är kris både här och där är kontentan.

SvD

En sensuell Carmen

Den här helgen har jag faktiskt varit helt ledig. Det innebär att det varit en ovanlig helg, för nästan jämt jobbar jag ju på olika håll i landet i alla fall en av dagarna. Men den här helgen har jag läst, ägnat migåt min lilla ”frimärkesträdgård” och haft den stora glädjen att tillsammans med hela familjen gå på premiären av Carmen på kungliga Operan  i lördags kväll.

Carmen har jag säkert sett mellan tio och tjugo gånger. Därför är det så härligt att konstatera att jag fick nya tankar och såg helt nya saker i denna nya uppsättning trots att jag sett så många olika uppsättningar förut. Carmen är ett verk som har så många bottnar. Det var befriande att man tagit bort alla onödliga talpartier och låter musiken framträda i all sin kraftfullhet. Sällan har jag sett en så sensuell och dramatisk Carmen som Katarina Dalayman. Med en utsökt elegans, förtätad enkelhet och fulländat skådespeleri låter hon Carmen bli en av oss moderna kvinnor av idag. Dramat är evigt och tidlöst. Besatthet, svartsjuka och åtrå som inte kan hållas tillbaka har väl de flesta av oss upplevt. Att passion betyder både lidande och lust blir aldrig tydligare. Och så det eviga dramat om gott och ont, erotas och agape, den farliga kvinnan och den godhjärtade, horan och madonnan om man så vill. Michaela, som gestaltas av Emma Wetter kontra den sexiga, dramatiska Carmen. Inom varje kvinna bor båda.

Scenografin är intressant i sin enkelhet, jag associerar nästan till den spiska teatern och Bergmans uppsättningar i det innre rummet med sina tre väggar. Det enda som stör mig men stör desto mer är den svarta ridån som går ner efter varje scen. Det gör att dramat kortas av till ett antal tablåer och min yngste son frågade varför allt inte hängde ihop, akt för akt. Jag frågar mig samma sak. Sångarna imponerade stort den här kvällen, men den som förgyllde helheten mest var nog kvällens dirigent, Lionel Bringuier. Sällan har Hovkapellet spelat bättre och definitivt har jag inte på länge hört dem spela med en så stark energi. Dirigenten är helt enkelt en stjärna!

Och två andra stjärnor den här kvällen var mina söner, snygga som bara den. Trevligt hade vi och efterfest på Naglo var en trevlig avslutning på en storartad operakväll.

Glädje och bestörtning

När jag landat på Arlanda i torsdags efter en intensiv vecka i bryssel, så åkte jag direkt till Stockholms konserthus för att lyssna till Filharmonikerna som spelade Beethovens sjua och Haydns 22:a symfoni samt Anders Eliassons Trombonkonsert, som framfördes för första gången i Stockholm av den fantastiska artisten/trombonisten/sångaren/underhållaren mm- alltså den härlige scenkonstnären Christian Lindberg. Jag njöt i fulla drag! Det jag inte väntat mig, efter att ha hört tex motorcykelkonserten med Christian Lindberg, var att detta nyskrivna verk skulle vara så vackert, så njutbart. Jag såg för mitt inre öga hur fåglar flög, hur natt övergick till gryning eller om man så vill, hur bit på bit i en människas (mitt eget?) liv föll på plats. Eliasson har hittat en ton att slå an som fick mig att bli djupt betagen. Så mycket känsla och så stor värme! Det gjorde mig helt tagen.  Beethovens sjua kom verkligen till sin rätt under ledning av dirigenten Sakari Oramo, som lyckades förmedla en klangfärg och en absolut klar elegans. Jag unnar er alla att få uppleva en sån torsdagkväll ibland och ska faktiskt se till att bjuda mig själv på en och annan sådan också. Jag tror nämligen att det förlänger livet. I alla fall höjer det livskvaliteten avsevärt!

När jag senare träffade Konserthusets chef, min gode vän Stefan Forsberg, så var det roligt att få berätta hur glad jag var över att ha bevistat kvällens konsert. Jag tror att Stefan betyder mer för svenskt kulturliv än man kan ana. Med sin klokhet, charm och goda ledaskap har han gjort Konserthuset till ett oerhört dynamiskt kulturcentrum. 

Tråkigt är det hur som helst, för att inte säga pinsamt och djupt ovärdigt en regering som borde vilja få ett slut på eländet, att man ännu inte förmått lösa problemet med pensionsavgångarna för musiker, sångare och dansare vid våra kulturinstitutioner.  Som ett illustrerande exempel berättade Stefan att han anställt en frilansmusiker för två dagar till ett arvode om 9.000 kronor. Efteråt kom Statens pensionsverk med en nota om 33.000 kronor för dessa två dagar! Det är bara inte klokt. För kulturinstitutionerna betyder detta att man snart inte kommer att våga anställa tex dansare, för att pensionsavgifterna är totalt oförutsägbara. Ingen människa kan leda en verksamhet och ha budget i balans om man inte kan prognosticera utgifterna. Jag vädjar till riksdagens kulturutskott att helt enkelt ta tag i frågan igen. Titta på den utredning som vi tillsammans med RUT gjorde 2009, fräscha upp med det aktuella läget och säg ifrån. Detta är en långboll som regeringar, oaktat färg, har sjutit framför sig i nästa tio år. Nu får det vara nog. Gör ett tillkännagivande, eftersom det finns majoritet i riksdagen för detta och uppdra åt regeringen att leverera.  Basta!

Länk SvD.

Måndagstankar

Ofta slår det mig att jag lever i den bästa av världar. När jag åker hem från jobbet i Bryssel eller Strasbourg på torsdagkvällen, så känns det så roligt att åka hem. Att möta mina killar, äta en liten supé och planera för en helg hemma är roligt. Och lika kul är det att gå upp klockan fyra på morgonen, ta mig till Arlanda och resa till Bryssel. Idag var det säkskilt kul att möta upp min stipendiat, Ingrid Stafring som ska följa mitt jobb denna vecka.

I fredags besökte jag SVT-chefen Eva Hamilton och vi hade ett intressant samtal om public service. Ibland kliar det lite i fingrarna att ta tag i kulturfrågor, jag gillar inte riktigt att tystnaden brer ut sig på ett område som för mig är wså viktigt. Men nu är ju mitt uppdrag ett helt annat och kultur är som bekant en så kallat subsidiär fråga (=varje land har sin egen politik, det finns inte någon övergripande europeisk kulturpolitik att tala om). Därför var det väldigt intressant att tala med Eva om hur man lyckats att omnroganisera och nyorientera SVT att möta framtiddens utmaningar. Jag tror aldrig att man kan få mer än högst 2% i uppräknade anslag, så förändringarna är nödvändiga och viktiga. Särskilt glad blev jag att höra att man nu lägger ut allt fler produktioner externt. Det gynnar mångfalden och oberoende producenter och produktionsbolag.

Caroline och jag hann också med att besöka Migrationsdomstolen under fredagen. Det känns bra att ha träffat de skickliga domare och föredragande som arbetar där när vi nu jobbar vidare med det gemensamma europeiska asylsystemet. Det polska ordförandeskapet verkar starkt engagerat och målmedvetet och vill verkligen föra arbetet framåt, så jag håller tummarna att min rapport, Dublin II, ska bli föremål för intensivt arbete inom kort.

Söndagar är min bästa TV kväll. Då älskar jag att i följd se Aktuellt, Agenda och Dokument utifrån. Public service när det är som bäst . Igår kväll rördes jag intill tårar av filmen om Dawit Isaak. Gellert Tamas har verkligen lyckats. Medan han jobbade med filmen talades vi vid per telefon om den. Det som särskilt grep tag i mig var att vi fick komma nära människan bakom det gåtfulla ansiktet som vi ser i tidningar, på T-shirts och på allehanda ställen. Här kände jag en väldigt stark gemenskap med den unge mannen Dawit som levde sitt liv läsande, skrivande, som dramatiker och aktivist för mänskliga fri- och rättigheter. Jag tänkte på hur mycket som förenar honom med de unga människor runt om i världen som jag träffat på olika sätt. Dawits liv blev annorlunda. Han är den enda europé som är samvetsfånge. Utan rättegång sitter han i det fasansfulla fängelset och dagarna går. Nu är det snart tio år som han berövats ett normalt liv. Idag är paradoxen att han nästan kommit att bli en ikon för många. Ibland får jag frågan av journalister: vad har du gjort? Svaret är mcyket enkelt: inte tillräckligt. Och det svaret gäller lika för UD, regeringen, riksdagen, kungen och alla andra. För så länge han inte är fri har vi inte gjort allt vi kunnat. Det måste finnas något som öppnar den låsta situation som råder. Ibland tänker jag att det är så mycket bättre att tala med människor, hur hemska de än är, än att tala om dem. därför försökte ju min kollega, den tidigare kommissionären Louis Michel, att tala med Eritreas president Aferwerki. Han möttes bara av döva öron och fick åka hem med oförrättat ärende. Men heder åt honom, han gjorde i alla fall allt han kunde.

Söndagen blev också en fin dag, för att jag fick besöka Alsike kloster och systrarna Ella, Marianne och Karin. Vi är vänner sedan många år och det är alltid lika kärt att träffa dem. Kärlek och medmänsklighet finns! Ingen som har träffat dessa underbara, starka kvinnor kan en enda minut tvivla på det. Nu hade de ordat en marknadsdag med änglatema. Det fanns en massa trevliga programpunkter. Jag var inbjuden att tala i kyrkan kring EU, det civila samhället och medmänsklighet. Efteråt var det frågestund och dialog med Knivstas finanskommunalråd Göran Nilsson (M). Starkt engagerad publik och jag kunde bara känna att det är ett förtroende att få representera dessa och andra i mitt uppdrag som EU-parlamentariker.

Extra kul var det att börja mitt anförande med en dikt av Karl- Gustav Hildebrand:

Dagens predikan är inställd därför att jag har sett en ängel.

Jag har gett återbud förr, men inte av den anledningen.

Skälen har varit förkylning, offentliga uppdrag eller till äventyrs efterutbildning.

Det vållade aldrig några problem tt jag inte sett några änglar.

Den som aldrig har sett Gud har ingen svårighet att predika om Gud. Den som aldrig har mött kärleken kan utan svårighet föreläsa om kärlek.

Men nu när jag har mött en ängel och äntligen vet vad jag talar om

inställer jag dagens predikan.