Nyhetsbrev från Wikström (L): En helt ny asylpolitik

Hej vänner,

Vilken vecka! Igår (torsdag) presenterade jag mitt betänkande för en ny europeisk asylpolitik i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter. Dagarna innan presenterade jag förslaget för allmänheten genom svensk och europeisk media. Det har fått mycket uppmärksamhet. Förutom våra skandinaviska vänner har jag haft presskonferens för en samlad europeisk presskår, som ställde utmanande och bra frågor om de potentiella implikationerna för de asylsökande samt för deras medlemsländer.

läs mer…

DN Debatt. ”Asylsökande i EU ska inte fritt kunna välja asylland”

De flesta experter är ense om att Dublinförordningen och därmed EU:s nu gällande asylpolitik är fullständigt orimlig. Som ansvarig för reformen av förordningen i Europaparlamentet presenterar jag i dag ett förslag till en helt ny europeisk asylpolitik med fem konkreta mål, skriver Cecilia Wikström, europaparlamentariker (L).

De över en miljon flyktingar som sökte sig till Europa under år 2015 tydliggjorde den dysfunktionalitet som präglar EU:s asylsystem sedan årtionden tillbaka och som under hösten 2015 orsakade dess slutliga sammanbrott. Nu står EU vid ett vägskäl. Antingen kan vi välja att bygga upp ett europeiskt robust och välfungerande system för asyl och migration i unionen, eller så fortsätter vi den inslagna vägen med mellanstatligt samarbete, där den för medlemsländerna så viktiga nationella kompetensen styr, men som som hittills visat sig vara helt ineffektivt. För nog måste man konstatera att när endast en handfull av de 28 medlemsländerna tar ansvar för mer än 80 procent av de asylansökande som kommer till EU och en överväldigande majoritet av länderna tar emot väldigt få, eller inga asylsökande alls, så har EU stora problem som måste lösas – och det i närtid.

Dublinförordningen reglerar vilket EU-land som ska genomföra och ta ansvar för en flyktings asylprövning. Men de flesta experter är ense om att den och därmed EU:s nu gällande asylpolitik är fullständigt orimlig.

Grunden i förordningen är att en flykting ska registrera sig i det första land hen kommer till. Och om hen inte har någon koppling till ett annat land, så är det detta första ankomstland som ska ansvara för personen och hantera vederbörandes asylansökan.

Jag hoppas att Sverige ställer sig i täten för de länder som resolut vägrar gå med på fler urvattnade kompromisser på asylpolitikens område och istället slår vakt om solidariskt delat ansvar och för gemensamma europeiska lösningar.

Strikt applicerat hade detta under 2015 inneburit att Grekland ensamt blivit ansvarigt för att hantera asylansökningarna för i stort sett alla bortemot en miljon flyktingar som kom till EU genom Grekland, vilket varit orimligt. De första ankomstländerna är väl medvetna om att de asylsökande som anländer dit ofta vill resa vidare mot länder som Sverige och Tyskland, samt att och att det är i princip omöjligt att skicka tillbaka en asylsökande till det första ankomstlandet om de inte registrerats i EU:s gemensamma databas, vilket länder som Italien och Grekland inte var sena att utnyttja.

Vi har alltså en situation där EU-länder har kraftiga incitament att inte registrera asylsökande som vill resa vidare till andra länder. Detta gäller även varje land som den asylsökande passerar på väg mot sin slutdestination. Den asylsökande har också goda möjligheter att påverka vilket land som blir ansvarigt genom att undvika registrering och helt enkelt resa vidare.

Som ansvarig för reformen av Dublinförordningen i Europaparlamentet presenterar jag i dag ett förslag till en helt ny europeisk asylpolitik som kan fungera i praktiken med fem konkreta mål:Att alla länder blir skyldiga att dela på ansvaret för de asylsökande.

  1. Att alla länder blir skyldiga att dela på ansvaret för de asylsökande.
  2. Att medlemsländer med yttre gränser tar sitt ansvar, både för att registrera de flyktingar som anländer och för att skydda och upprätthålla EU:s yttre gränser.
  3. Att personer som behöver internationellt skydd får detta mycket snabbare än i dag, medan de som inte har rätt till asyl återsänds till sina hemländer under värdiga former.
  4. Att alla asylsökande har incitament att registrera sig omedelbart vid ankomsten till första EU-land.
  5. Att asylsökande ska kunna lita på att deras ansökningar handläggs juridiskt korrekt och likadant i alla medlemsländer, men att de inte har inte rätt att svälja i vilket medlemsland de ska ansöka om asyl.

För att medlemsländerna ska dela på ansvaret för de asylsökande på ett rättvist sätt skapas därför en automatisk fördelningsmekanism. En fördelningsnyckel tas fram, baserat på BNP och befolkningsmängd, där varje lands andel av ansvaret framgår. När ett medlemsland uppfyllt sin del av det gemensamma ansvaret fördelas de asylsökande som anländer till övriga länder.

Försöket att omfördela 160 000 asylsökande från Italien och Grekland har pågått under de senaste åren, men är ett fullständigt fiasko. Mycket få personer har omfördelats. Det är viktigt att vi lär oss av erfarenheterna från detta misslyckande så att vi undviker att återupprepa något liknande. Fördelning av asylsökande kan inte bygga på vare sig frivilligt anvisade platser av medlemsländerna eller på fritt val för de asylsökande.

En person som söker asyl i Europa ska vara tillförsäkrad en seriös och rättssäker prövning av sina asylskäl oavsett vilket medlemsland som genomför den. Det ska däremot inte vara upp till den asylsökande att själv kunna välja vilket land som genomför denna prövning.

Detta resonemang kräver resoluta åtgärder mot alla former av försök att kringgå regelverket. Det är därför som jag föreslår ett antal åtgärder för att säkerställa att den asylsökande stannar i det land som blivit ansvarigt för hans eller hennes ansökan.

Dagens regel att en asylsökandes ansökan ska behandlas av det land där personen befinner sig, om man inte kan fastställa vilket land som var första inreseland, (det vill säga om personen inte har registrerat sig) ersätts med att den asylsökande i dessa fall fördelas till ett slumpmässigt valt land inom ramen för den nya fördelningsmekanismen. Även de personer som registreras i ett medlemsland som saknar yttre gränser faller inom samma system för automatisk omfördelning till andra länder.

Detta kommer att leda till snabbt och entydigt fastställande av vilket medlemsland som ansvarar för att hantera en persons asylansökan. Det betyder också att det medlemsland som registrerar en sökande som tagit sig dit utan att registrera sig i det första ankomstlandet är tillförsäkrat om att inte behöva hantera ansökan.

De asylsökande kommer på detta sätt att inse att det är meningslöst att resa till specifika länder, för att i stället istället registrera sig direkt när de anländer till EU.

Det måste vara tydligt att den enda vägen till ett uppehållstillstånd därefter bäst sker genom att man stannar inom ramen förprocessen. När de asylsökande inte kan välja vilket medlemsland som ska ansvara för ansökan kan man inte heller längre hävda tesen att fördelaktiga villkor, medför att fler personer söker sig till ett visst land. Det innebär att vi kan bryta den nedgående spiral där medlemsländerna konkurrerar med varandra om att erbjuda ett så torftigt mottagande som möjligt i förhoppning om att de asylsökande snart ska söka sig till andra länder. Det skulle också ta bort behovet av interna gränskontroller inom EU för att hantera migrationsflöden.

För att få till stånd ett fungerande system är det också viktigt att vinna de asylsökandes förtroende. Det kommer att kräva stora investeringar, inte minst vad gäller information, rådgivning och stöd. Särskilt minderåriga asylsökande och ensamkommande barn måste ges ett mycket bättre stöd än de får i dag.

Jag kommer att leda arbetet med denna reform i Europaparlamentet. Men nu behövs en bred mobilisering i det politiska Sverige för att tydligt stå upp för dessa principer inför de kommande förhandlingarna med regeringarna i ministerrådet. Rådet beslutar med kvalificerad majoritet i dessa frågor och de länder som ivrigast motsätter sig reformer är faktiskt bara en liten minoritet. Jag hoppas att Sverige ställer sig i täten för de länder som resolut vägrar gå med på fler urvattnade kompromisser på asylpolitikens område och i stället slår vakt om solidariskt delat ansvar och för gemensamma europeiska lösningar.

Cecilia Wikström, europaparlamentariker (L)

Nyhetsbrev #43: EU måste ta större ansvar för egna säkerheten

u

Hej vänner,

Efter Trumps valseger har framtiden för vår europeiska säkerhetspolitik hamnat i fokus. Min kollega Guy Verhofstadt och jag skrev idag i SvD att ”EU måste bli kapabelt att garantera vår egen säkerhet, oberoende av amerikansk hjälp. Endast så kan vi säkra EU:s gränser.” Precis som med den framtida Europeiska integrationen för den inre marknaden, finanspolitik och migrationen, måste Europa ta sitt ansvar för säkerheten i vårt närområde och för våra medlemsländer.

I dagens DN publicerades en lång intervju med Marine Le Pen. Hon presenterade det synsätt som vi hört så många gånger förut men på senare tid med allt högre frekvens. Landet åt vårt folk! Stäng Europas gränser! Vrid tillbaka klockan till ett Europa av nationalstater!

Oron Europas väljare känner kan vi inte lösa genom reaktionära försök att återgå till en nostalgiskt snedvriden fantasi om ett ”då” som aldrig fanns, utan genom fortsatt, målmedvetet arbete för att försäkra oss om att globalisering och handel kommer alla till godo. läs mer…

Så kommer EU:s asylsystem att revideras – presskonferens med Wikström (L) i Stockholm 17/10

FB6Pressmeddelande från Liberalerna i Europaparlamentet

Flyktingkrisen i Europa har satt Dublinförordningen ur spel och nu revideras hela asylsystemet. Cecilia Wikström (L), som ansvarar för frågan i Europaparlamentet, bjuder in till presskonferens för att informera om hur förhandlingarna går, den 17 oktober klockan 9.00 vid Europahuset i Stockholm.

– Flyktingfrågan är en av nyckelfrågorna för hur Europas framtid kommer att utvecklas. Som förhandlingsledare i Europaparlamentet strider jag därför för ett nytt asylsystem med tydliga regler och incitament att göra rätt. Vi behöver få på plats ett system som kommer att respekteras av medlemsländerna, medborgarna och de asylsökande.

– Om varje samhälle i Europa med 10 000 invånare under 2015 hade tagit sin del av ansvaret för flyktingkrisen skulle de fått ta emot 30 asylsökande. Det kan inte vara oöverstigligt. Problem uppstår först när vi i Europa inte klarar av att samarbeta och dela rättvist på ansvaret. läs mer…

Krönika i Nerikes Allehanda: Svaret på flyktingfrågan ska vara internationellt – EU måste ta ledartröjan

image1Krönika med Nerikes Allehanda.

För två veckor sedan deltog jag på FN:s toppmöte om migration. Det var den första gången migration diskuterades på högsta nivå inom FN.

Där representerade jag EU, i egenskap av ledare för omarbetningen av Dublinförordningen – den förordning som reglerar vilket i land en flykting som kommer till EU ska söka asyl. Denna förordning, som kollapsade förra året när medlemsländer aktivt valde att inte registrera flyktingar under den intensiva strömmen som kom till EU.

Med tyngden av 28 länder i ryggen höll jag mitt tal för de samlade statsöverhuvudena, utrikesministrarna och experterna som samlats i FN:s högkvarter i New York.

Under toppmötet antogs the New York Declaration for Refugees and Migrants, undertecknat av 193 länder, där vi tillsammans uttrycker vår vilja och beslutsamhet att dela ansvaret att skydda människor på flykt. Världens ledare har äntligen förstått att flyktingfrågan är global, och att svaret måste komma gemensamt från det internationella samfundet. Det är också ett välkommet erkännande av asylrätten som en individuell rättighet i en tid där detta ifrågasätts.

Deklarationen är inte perfekt. Det är inte lätt att arbeta fram en kompromiss som 193 stats- och regeringschefer kan underteckna. Men det är en god början. Under mitt tal i FN citerade jag den amerikanska vice-presidenten Joe Biden: Our greatest strength is not the example of our power, but the power of example.

Att flyktingfrågan är en global utmaning vet världens utvecklingsländer. Uppåt 85 procent av världens flyktingar lever i dag i utvecklingsländer. Globalt uppskattas 65 miljoner människor befinna sig på flykt från sina hemländer. EU är världens största ekonomi, men omfattar endast runt sju procent av världens befolkning. Om inte ens vi kan erbjuda skydd åt en rimlig andel av dessa människor i desperat nöd, vem ska då göra det? Internationellt ansvarstagande kräver att EU föregår med gott exempel.

Men vi har mycket kvar att lära av övriga världen. Deklarationen lyfter som en självklarhet att alla aktörer i samhället ska bidra, exempelvis näringsliv och civilsamhälle, något som vi bör ta till oss inte minst när det gäller migration.

Vi politiker kan inte lagstifta fram solidaritet. Däremot kan man bygga ett stabilt system inom EU, som bygger tillit och straffar de länder som vägrar att acceptera demokratiska beslut om att ta emot flyktingar, eller behandlar dem inhumant. Mänskliga rättigheter måste garanteras och respekteras av alla EU:s medlemsländer.

Det är också häri EU:s storhet och ansvar ligger. Länder har fått tillträde till den inre marknaden, givet att man garanterat ett demokratiskt statsskick där människor åtnjuter grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Detta har fungerat som en motor för demokratisering i många av Europas unga demokratier. Det är nu tydligare än någonsin att dessa grunder för samarbete måste respekteras även av nuvarande medlemsländer. Människor ska behandlas på ett värdigt och humant sätt oavsett var de befinner sig inom EU.

The New York Declaration, som understryker just det solidariska ansvaret, är därför ett viktigt steg på vägen mot den typ av förnyat asylsystem jag arbetar för. EU, liksom FN, bildades som en garant för att säkra fred och internationellt samarbete efter andra världskriget. Nu när vi har FN:s deklaration på plats, är det dags för EU att omsätta ord till handling. Världssamfundet blickar mot EU och det är dags att vi tar på oss ledartröjan för att lösa vår tids kanske största utmaning.

läs mer…

Debattartikel i lokalmedier: Ett asylsystem för att göra rätt

CaptureDebattartikel publicerad i bla Norrköpings Tidningar och Västerbottenskurriren.

Debatt I början av maj presenterade EU-kommissionen sitt förslag till hur fördelningen av asylsökande ska göras mer rättvis i EU. Antalet asylsökande som nått Italiens kust har redan blivit så många att landet har svårt att klara av att registrera alla. I Grekland har systemet kollapsat sedan länge på grund av det hårda trycket.

Det är naturligtvis inte hållbart att ett fåtal länder, framför allt Italien och Grekland, men även Sverige, Tyskland, Frankrike och Österrike totalt i fjol tog emot 848 600 asylsökande av de knappt 1,2 miljoner som kom, medan länder som Slovakien, Slovenien, Kroatien och de baltiska länderna Lettland, Estland och Litauen 1 500 tillsammans. En revidering av EU:s asylsystem är därför absolut nödvändigt.

Antalet flyktingar som kom till Europa år 2015 motsvarar 0,3 procent av vår befolkning. Skulle alla medlemsländer ta sig del av ansvaret, som de förbundit sig genom Genevekonventionen, så rådet det ingen tvekan om att det vore fullt möjligt att ge varje individ en rättssäker prövning, trygghet och nya livschanser.

Om varje samhälle i Europa med 10 000 invånare under 2015 hade tagit sin del av ansvaret för flyktingkrisen skulle de fått ta emot 30 asylsökande. Det kan inte vara oöverstigligt. Problem uppstår först när vi i Europa inte klarar av att samarbeta och dela rättvist på ansvaret.

läs mer…

Nyhetsbrev #32: Möte med EU:s migrations- och inrikesministrar

UntitledI veckan, efter Strasbourg-sessionen, deltog jag vid det informella ministerrådsmötet med EU:s migrations- och inrikesministrar i Bratislava, Slovakien, som representant för Europaparlamentet. På agendan stod EU:s flyktingpolitik och eftersom jag för närvarande leder revisionen av Dublinförordningen lyfte jag naturligtvis frågan om en solidarisk och ansvarstagande europeisk asylpolitik.

Förra året kom 1,5 miljoner flyktingar till Europa för att ansöka om asyl. Det kan låta mycket, men det är faktiskt bara 0,3 procent av den europeiska befolkningen, och i mer normala tider siffrorna är naturligtvis mycket mindre. Det råder ingen tvekan om att om alla medlemsländer tog sin del av ansvaret, skulle det vara möjligt att ge varje person ett juridiskt korrekt asylprocess, trygghet och nya möjligheter i livet. läs mer…

Debattartikel i UNT: Om alla tog sitt ansvar…

CaptureOm varje stad med 10 000 invånare tog sin del av ansvaret för flyktingvågen så skulle det bli 30 personer på varje plats. Det kan inte vara oöverstigligt, skriver Cecilia Wikström i UNT.

Hittills i år har 197 000 flyktingar gjort den livsfarliga resan med en ofta sjöoduglig båt över Medelhavet för att försöka ta sig till EU. Trots att EU:s medlemsländer fått Turkiet att stoppa flyktingar att ta sig därifrån till Grekland, så befarar jag att vi kommer att se ännu fler dödsfall när flyktingarna i stället kommer att försöka resa till EU via Libyen. Vi har blivit så vana vid detta att våra medier knappt längre tar notis när det inträffar.

Ankomsterna är nu så många att Italien åter har svårt att klara av att registrera alla som kommer och i Grekland har registreringen sedan länge kollapsat.

Samtidigt som flyktingsituationen i Europa ånyo håller på att bli akut, så blockerar medlemsländerna EU:s strävan att få på plats ett gemensamt, och hållbart asylsystem. Omfördelningsprogrammet som beslutades i september förra året, där 160 000 flyktingar skulle omfördelas till andra EU-länder från Grekland och Italien, går väldigt trögt och bara omkring 1500 flyktingar, en procent, har omfördelats till andra EU-länder.

Förra året kom ungefär en och en halv miljon flyktingar till Europa för att söka asyl. Det kan låta mycket men motsvarar faktiskt inte mer än 0.3 procent av vår befolkning. Om alla medlemsländer tog sin del av ansvaret, så vore det fullt möjligt att ge var och en av dem som kommer en rättssäker asylprövning, trygghet och nya livschanser.

läs mer…

Veckans youtube-intervju: Jag ber om medborgarnas förtroende för ett nytt försök till europeiskt asylsystem

CaptureTältläger vid gränsen mellan Grekland och Makedonien rivs, flyktingar ska skickas tillbaka till Turkiet och samtidigt är medborgarnas och flyktingarnas förtroende för EU:s asylsystem mer eller mindre förbrukat. Men hopp finns, Europaparlamentariker Cecilia Wikström (L) har nu påbörjat arbetet med revideringen av Dublinförordningen.

Programledare: Linda Aziz

Nyhetsbrev #26: Visumfrihet till Turkiet och reviderad Dublinförordning

u

Hej!
Jag vill börja med att kommentera att EU-kommissionen vill ge visumfrihet till Turkiet. Under de senaste månaderna har vi sett flera exempel på hur Erdogans allt mer auktoritära politik ökar förtrycket mot oliktänkande och minoriteter. Uppgifter har framkommit om att turkiska styrkor till och med har skjutit flyktingar till döds vid gränsen till Syrien. Att i detta läge belöna den turkiska regeringen med en gräddfil till visumfrihet till EU vore synnerligen illa.

Det finns tydliga regler för vad som gäller för visumfrihet och när de är uppfyllda bör Turkiet behandlas som andra länder och ges viseringsfrihet. Det är däremot uteslutet att ge landet en gräddfil för att rädda den överenskommelse om att deportera flyktingar till Turkiet som EU:s regeringar, lagvidrigt, ingått med Turkiet.

Nu till något annat.
Jag välkomnar att EU-kommissionen i veckan presenterat ett lagförslag för att revidera Dublinförordningen, som avgör vilket EU-land som ska pröva en flyktings asylansökan. Förhandlingarna, där jag kommer att leda Europaparlamentets förhandlingsteam, kommer att påbörjas direkt. läs mer…