DN Debatt: ”Asylsökande i EU ska inte fritt kunna välja asylland”

De flesta experter är ense om att Dublinförordningen och därmed EU:s nu gällande asylpolitik är fullständigt orimlig. Som ansvarig för reformen av förordningen i Europaparlamentet presenterar jag i dag ett förslag till en helt ny europeisk asylpolitik med fem konkreta mål, skriver Cecilia Wikström, europaparlamentariker (L) på DNdebatt (se även pdf).

De över en miljon flyktingar som sökte sig till Europa under år 2015 tydliggjorde den dysfunktionalitet som präglar EU:s asylsystem sedan årtionden tillbaka och som under hösten 2015 orsakade dess slutliga sammanbrott. Nu står EU vid ett vägskäl. Antingen kan vi välja att bygga upp ett europeiskt robust och välfungerande system för asyl och migration i unionen, eller så fortsätter vi den inslagna vägen med mellanstatligt samarbete, där den för medlemsländerna så viktiga nationella kompetensen styr, men som som hittills visat sig vara helt ineffektivt. För nog måste man konstatera att när endast en handfull av de 28 medlemsländerna tar ansvar för mer än 80 procent av de asylansökande som kommer till EU och en överväldigande majoritet av länderna tar emot väldigt få, eller inga asylsökande alls, så har EU stora problem som måste lösas – och det i närtid.

Dublinförordningen reglerar vilket EU-land som ska genomföra och ta ansvar för en flyktings asylprövning. Men de flesta experter är ense om att den och därmed EU:s nu gällande asylpolitik är fullständigt orimlig.

Grunden i förordningen är att en flykting ska registrera sig i det första land hen kommer till. Och om hen inte har någon koppling till ett annat land, så är det detta första ankomstland som ska ansvara för personen och hantera vederbörandes asylansökan.

Strikt applicerat hade detta under 2015 inneburit att Grekland ensamt blivit ansvarigt för att hantera asylansökningarna för i stort sett alla bortemot en miljon flyktingar som kom till EU genom Grekland, vilket varit orimligt. De första ankomstländerna är väl medvetna om att de asylsökande som anländer dit ofta vill resa vidare mot länder som Sverige och Tyskland, samt att och att det är i princip omöjligt att skicka tillbaka en asylsökande till det första ankomstlandet om de inte registrerats i EU:s gemensamma databas, vilket länder som Italien och Grekland inte var sena att utnyttja.

Vi har alltså en situation där EU-länder har kraftiga incitament att inte registrera asylsökande som vill resa vidare till andra länder. Detta gäller även varje land som den asylsökande passerar på väg mot sin slutdestination. Den asylsökande har också goda möjligheter att påverka vilket land som blir ansvarigt genom att undvika registrering och helt enkelt resa vidare.

Som ansvarig för reformen av Dublinförordningen i Europaparlamentet presenterar jag i dag ett förslag till en helt ny europeisk asylpolitik som kan fungera i praktiken med fem konkreta mål:

läs mer…