Dublinförordningen

asyl och migration1-2bw

Dublin III-förordningen bygger på samma princip som tidigare Dublinförordningar, nämligen att det första medlemsland en asylansökande ankommer till ska vara ansvarig för att utreda den personens asylansökan. Många människor reser vidare genom EU och kan då komma att föras tillbaka till första ankomstland. Dock finns det undantag för sådana överföringar, till exempel om personen har familj som redan befinner sig i ett annat medlemsland eller om personen befinner sig i en särskilt utsatt situation på grund av till exempel sjukdom.

Tidigare har reglerna och ansvarsfördelningen mellan medlemsländerna varit oklar. Detta har nu förtydligas i den nya förordningen som Cecilia Wikström har varit parlamentets rapportör för. Tidsfrister och kostnadsansvar är nu tydligt angivna mellan medlemsländerna för att undvika missförstånd och att människor blir offer för haltande byråkrati och faller mellan stolarna.

Den nya förordningen innehåller även förstärkta garantier för de asylsökande. Familjebegreppet är utvidgat för ensamkommande flyktingbarn vilket innebär att de nu även kan återförenas med mor- och farföräldrar samt föräldrars syskon som befinner sig i ett medlemsland. Det är också möjligt att överklaga ett beslut om överföring och i väntan på det beslutet har man rätt att stanna i det land man befinner sig.

Det har införts en ny paragraf som innebär att ett medlemsland inte får lov att överföra en person till ett annat medlemsland enligt Dublinprincipen om det finns risk att personen kommer att utsättas för inhuman och förnedrande behandling. Sedan cirka två år har alla överföringar till Grekland stoppats efter en dom i Europadomstolen, men med denna nya paragraf har medlemsländerna skyldighet att göra denna bedömning själva och inte avvakta ett domstolsbeslut.

Ytterligare en nyhet i den nya Dublinförordningen är ett nytt övervakningssystem. En förutsättning för att det gemensamma asylsystemet ska kunna fungera är att alla medlemsländer korrekt implementerar lagstiftningen. Genom en ständigt pågående övervakning av hur asylsystemen i medlemsländerna fungerar ska det bli lättare att på ett tidigt stadium upptäcka problem och att få hjälp från kommissionen och EASO (Europeiska asylkontoret) för att komma till rätta med problemen, innan det urartar som det gjort i Grekland där asylsystemet fullständigt kollapsat.