Frihandel

Frihandel har blivit en av de hetaste politiska frågorna, och står under attack både från höger och vänster. Man menar att de stora frihandelsavtalen med Kanada (CETA) och USA (TTIP) underminerar demokratin, endast tjänar storbolagens intressen, och har förhandlats med minimal insyn. Det är inte sant.

Frihandelsavtalet med Kanada, och det föreslagna avtalet med USA, är de mest moderna frihandelsavtalen i världen. Man har slopat möjligheten för företag att stämma stater i privata förfaranden, och istället öppnat för offentliga skiljedomstolar. Med tanke på att det rör sig om diplomati på absolut högsta nivå, har insynen varit större än vid något annat handelsavtal.

Den svenska statliga myndigheten Kommerskollegium gjorde en oberoende granskning av vad CETA – frihandelsavtalet mellan EU och Kanada – skulle innebära för Sveriges del. Där konstaterar man att avtalet inte överhuvudtaget kommer påverka Sveriges förmåga att reglera på områden som miljö eller arbetsförhållanden. Det enda man förutspår är en ökad handel med Kanada.

En ökad handel med Kanada, eller vilket land som helst, innebär ett mer effektivt resursutnyttjande. Sverige och EU är duktiga på att producera många saker, men vissa saker är andra länder bättre på att producera. Genom att exportera det vi gör bättre än andra delar av världen, och importera vad andra länder gör bättre, specialiserar vi oss på det vi är bäst på, samtidigt som vi importerar bättre produkter utan avgifter. Det gör alla rikare.

Världsekonomin är inte en statisk kaka, som kan fördelas mer eller mindre rättvist. Den kan växa och krympa. Den växer när entreprenörer får möjligheter att utveckla sina idéer, enkelt kan finansiera sina projekt, och enkelt kan nå flera marknader. Den krymper när länder ställer upp handelshinder mot omvärlden, och försvårar ett fritt utbyte.

Välståndet i världen har ökat på grund av ökad handel. Kinas handel med omvärlden har lyft nästan en miljard människor ur extrem fattigdom. Men många upplever sig trots allt som förlorare i den ökande globaliseringen. Det beror på att frihandel och globalisering frigör resurser, genom att det vi producerar inom EU,  går att importera billigare från andra länder. Samtidigt innebär det att de industrier i EU som är konkurrenskraftiga, blir större och kan exportera mer.

Globaliseringens förlorare måste vi göra mer för. Det man nu inom EU försöker göra, är att stötta olönsamma företag med så kallade globaliseringsfonder. Det är inte ett kostnadseffektivt sätt, och det uppstår snabbt problem med vilka näringar man ska stödja. Istället borde vi fokusera på rätt kompetensförsörjning i de branscher som har en framtid i EU.

Möjligheterna för både oss i EU, och världen utanför, väger mycket tyngre än utmaningarna. Jobb som går förlorade i EU, växer upp i form av nya tillfällen i medlemsländerna. För att inte tala om i de utvecklingsländer dit vissa av jobben går.

Den som på allvar vill vara solidarisk med utvecklingsländer, borde vara väldigt mån om att riva ner handelshinder med just dessa länder. Låt oss ta tag i globaliseringen och dess möjligheter, istället för att stoppa huvudet i sanden, medan vi ser andra länder springa förbi oss i den globala konkurrensen.