Debattartikel i UNT: Om alla tog sitt ansvar…

CaptureOm varje stad med 10 000 invånare tog sin del av ansvaret för flyktingvågen så skulle det bli 30 personer på varje plats. Det kan inte vara oöverstigligt, skriver Cecilia Wikström i UNT.

Hittills i år har 197 000 flyktingar gjort den livsfarliga resan med en ofta sjöoduglig båt över Medelhavet för att försöka ta sig till EU. Trots att EU:s medlemsländer fått Turkiet att stoppa flyktingar att ta sig därifrån till Grekland, så befarar jag att vi kommer att se ännu fler dödsfall när flyktingarna i stället kommer att försöka resa till EU via Libyen. Vi har blivit så vana vid detta att våra medier knappt längre tar notis när det inträffar.

Ankomsterna är nu så många att Italien åter har svårt att klara av att registrera alla som kommer och i Grekland har registreringen sedan länge kollapsat.

Samtidigt som flyktingsituationen i Europa ånyo håller på att bli akut, så blockerar medlemsländerna EU:s strävan att få på plats ett gemensamt, och hållbart asylsystem. Omfördelningsprogrammet som beslutades i september förra året, där 160 000 flyktingar skulle omfördelas till andra EU-länder från Grekland och Italien, går väldigt trögt och bara omkring 1500 flyktingar, en procent, har omfördelats till andra EU-länder.

Förra året kom ungefär en och en halv miljon flyktingar till Europa för att söka asyl. Det kan låta mycket men motsvarar faktiskt inte mer än 0.3 procent av vår befolkning. Om alla medlemsländer tog sin del av ansvaret, så vore det fullt möjligt att ge var och en av dem som kommer en rättssäker asylprövning, trygghet och nya livschanser.

Om varje stad med ungefär 10 000 invånare skulle ta emot sin rättvisa del, så skulle det innebära att ungefär 30 personer skulle komma dit – det kan väl ingen se som ett oöverstigligt hinder?

En SVT-undersökning visar att de länder som tar emot minst antal asylsökande också är de länder som får mest pengar av EU. Det är naturligt att det är de mindre utvecklade länderna och regionerna i EU som får stöd för att stärka sina ekonomier, inte minst efter att under årtionden ha levt under kommunismens förtryck. Stöden har tillkommit för att utjämna skillnader, men det blir orimligt att fortsätta ta emot EU-medel samtidigt som man inte bidrar till genomförandet av de beslut man gemensamt fattat.

I det läge som Europa befinner sig i idag är det helt oacceptabelt att den här situationen fortgår. Visst ska mer välmående länder i EU också fortsatt visa solidaritet med de länder som har en svårare ekonomisk situation, men det måste vara obligatoriskt att alla länder efter förmåga bidrar till att lösa de utmaningar vi står inför. Det duger inte att säga att man inte vill ta emot några muslimska asylsökande i länder som Slovakien eller Ungern, eller att, som många andra länder gör, göra allt för att slippa ta ansvar för färre asylsökande än vad man hade behövt om man delat rättvist på ansvaret.

Österrike är ett av de länder i Europa som under förra året tillsammans med Sverige och Tyskland tagit emot allra flest asylsökande. Presidentvalet som nyligen hölls i Österrike är ett talande bevis på hur det ojämna ansvarstagandet för flyktingar mellan Europas länder utmanar och tär på EU-samarbetet. Där var det skrämmande nära att presidenten blev en person som stod för allt det som vi borde ha begravt för länge sedan i Europa – främlingsfientlighet, homofobi och intolerans. Den värsta sortens nationalism.

Även om Österrikes president med knapp marginal slutligen blev den före detta ledaren för det gröna partiet, Alexander van der Bellen, så var detta en varningssignal för att få EU:s ledare att vakna upp och börja anstränga sig för att hitta lösningar på de allra svåraste frågorna som EU just nu står inför.

Europas ledare måste inse att migrationsfrågan inte kan outsourcas till Turkiet, Libyen eller något annat land utanför EU.

Den turkiska regeringen har inte för avsikt att leva upp till de löften man gav medlemsländerna när de slöt sitt avtal med Turkiet. Att deportera alla asylsökande som anländer till Europa från Turkiet tillbaka dit kommer dessutom bara att innebära att flyktingarna i stället kommer att välja andra, ofta farligare, vägar till Europa.

Att belöna den turkiska regeringen med en gräddfil till visumfrihet till EU i utbyte mot att Europa fritt får deportera människor på flykt undan diktatorer, krig och terrorism tillbaka dit vore en skam för Europas ledare av historiska proportioner.

I början av maj presenterade EU-kommissionen sitt förslag till hur fördelningen av asylansökande ska göras mer rättvis i EU. Det finns en del bra delar i förslaget, bland annat att EU-kommissionen föreslår en automatisk mekanism för att omfördela flyktingar mellan EU-länder och att EU:s asylmyndighet kraftigt ska förstärkas. Samtidigt är det beklagligt att kommissionen inte vågar löpa linan ut och föreslå en automatisk central fördelning av alla som söker asyl i EU.

Förslaget lägger fortfarande alldeles för tungt ansvar för mottagandet av asylsökande på de länder som geografiskt är de första europeiska länder som asylsökande tar sig till. Vill vi få på plats ett ordnat och värdigt mottagande och registrering av de asylsökande som anländer måste vi förändra detta.

De sanktioner som kommissionen föreslår mot asylsökande som avviker från ett land till ett annat riskerar med nuvarande förslag att slå alldeles orimligt hårt. Inte ens sårbara grupper såsom barn har undantagits från dessa sanktioner. Vi behöver ett system som kombinerar proportionerliga sanktioner, tydliga regler och incitament till att göra rätt. Vi måste se till att få på plats ett system som kan respekteras av både medlemsländerna, dess medborgare och de asylsökande.

Dessa värden kommer att vägleda mig i mitt arbete med reformen av Dublinförordningen, där jag leder arbetet i Europaparlamentet och senare kommer att företräda parlamentet i förhandlingarna med Ministerrådet.

Europas framtid står på spel. Förtroendet för vårt gemensamma freds- och frihetsprojekt måste återupprättas. Visas inte handlingskraft nu så kommer andra, många gånger farliga, partier att ges fritt spelrum att agera. Det är dags att Europas regeringar begriper att en överväldigande majoritet av deras medborgare vill se rättvisa och seriösa lösningar på de utmaningar vi står inför.

Cecilia Wikström

Europaparlamentariker (L)