Krönika i Nerikes Allehanda: Drottningens symbolbärande klädsel

dorrnignens klädsel_bildLäs krönikan på länk här, eller i pdf.

När drottning Elisabeth tog till orda vid med ett tal till det brittiska parlamentet nyligen, så hade hon, glädjande för somliga och möjligtvis irriterande för andra, valt en minst sagt politiskt symbolbärande klädsel: En blå dräkt med tillhörande hatt som dekorerats med gula blommor, en skapelse som upplevs som förrädiskt lik EU-flaggan.

Under alltför lång tid har brittisk politik präglats av pajkastning, en mediesektor som drivit en starkt tendentiös populistisk agenda, och medborgare som inte erhållit en korrekt verklighetsbeskrivning, utan hänvisats till alternativa och falska fakta. I grund och botten har detta byggt på ett förakt mot vanliga människor, ett förakt som Konservativa och Labour helt klart varit med om att skapa.

När media och politiker slutar att tro på de enskilda medborgarnas intelligens och förmåga att fatta kloka beslut och de folkvalda vädjar till människors rädslor snarare än till deras förnuft, det är då som demokratin grund krackelerar och extremister ser sin chans att vinna mark. Vi ser dessa symtom i Storbritannien men också i flera andra europeiska länder.

Frankrikes president Emmanuel Macron utgör enligt min mening ett hittills unikt exempel i europeisk politik. I en längre intervju med tidningen Le Figaro vänder han sig emot termen populism, just för att termen som sådan kan innefatta både den skadliga extremismen, men också nya demokratiska rörelser sa om bygger på att i jämlika samtal diskutera med djup och med en grundläggande respekt för medborgarnas förnuft. Med den definitionen kan även Macron tillmätas ett visst element av liberal ”populism”, som dock i allt väsentligt bidragit att ha vitaliserat den franska demokratin.

Det som på ett avgörande sätt skiljer Macrons rörelse La Republique en Marche från de populistiska extremisterna är just människosynen. Extremisterna ser medborgarna som en formbar massa, som likt en flock djur kan skrämmas till att springa åt det ena eller åt det andra hållet. Macron baserar hela sin politik på djup respekt för medmänniskan och ser medborgarna som kloka, informerade individer som självklart har både intelligens och förmåga att fatta sina beslut och som kan inspireras till samhällsengagemang när det möter politiska visioner. Det är den vägen som jag menar att vi som tror på EU borde ta.

För när människor slutar drömma om ett bättre samhälle, då har politiken misslyckats och banat väg för populister av skilda slag. En gång i tiden var utbildning, kultur, civilsamhälle och demokrati nära förbundna med varandra. Trots att vi har en mer välutbildad befolkning än någonsin förr, så verkar det ibland som om politiken tycks tendera att ibland gå i motsatt riktning, mot större generaliseringar och mer skrämselpropaganda.

Därför vill jag nu till Almedalsveckans början att rikta ett särskilt budskap till de arrangörer som tänker diskutera Europas framtid: Glöm inte tron på människan och hennes oanade möjligheter att bidra, att skapa sina drömmar utifrån de visioner om samhället som vi på olika att kommer att diskutera. Detta är en hörnsten i den det europeiska demokratibygget.