Flyktingar fryser ihjäl i Sydeuropa

Debattartikel i Dala-demokraten.

Midvinternattens köld är hård. Så också i Grekland och på Balkan. Temperaturen har flera gånger fallit ner till under 20 minusgrader i sydöstra Europa. Denna vinter har en somalisk kvinna funnits ihjälfrusen i Bulgarien, en afghansk man i norra Grekland och två irakiska män vid den turkisk-bulgariska gränsen.

Konsekvenserna har exponerat kortsiktigheten i Europas nuvarande flyktingpolitik: Att flera människor som flytt krig och katastrof frusit ihjäl i EU under bara några veckor är en skam och en djup tragedi.

Ingenstans ska människor lämnas skyddslösa. Speciellt inte i EU, en av världens rikaste kontinenter. EU, med 28 medlemsländer, ett starkt civilsamhälle och mer än 500 miljoner medborgare, måste ta ansvar och hjälpa nödställda. Människor vi inte ser måste omfattas och nås av vår medmänsklighet.

Enligt siffror från UNCHR är fler människor än någonsin, 65,3 miljoner, i dag på flykt undan krig, konflikter och förföljelse i världen. Ungefär 40 miljoner av dem är internflyktingar i sina egna hemländer, medan över 21 miljoner av dem befinner sig i ett främmande land, där de söker humanitärt skydd.

Tyvärr tyder ingenting på att den geopolitiska oron i vår omgivning kommer att förändras under överskådlig tid. En liten del av dessa människor kommer till Europa. Under de senaste åren har vi sett dem vandra längs banvallar och på vägar och vänta, uttröttade och i ovisshet, på våra järnvägsstationer.

Medlemsländernas flyktingöverenskommelse med Turkiet har lett till att antalet flyktingar har minskat när rutten över Egeiska havet har stängts. Men stängda gränser betyder inte en minskning av det mänskliga lidandet. I stället har flyktingarna fastnat i ett iskallt limbo i Grekland och på Balkan, i väntan på att krig och konflikter ska ta slut, och i väntan på politiska lösningar som vi ännu inte sett minsta spår av.

I Europaparlamentet, Ministerrådet och EU-kommissionen arbetar vi just nu med att revidera EU:s gemensamma asylsystem. Jag leder utformningen av Dublinförordningen, hörnstenen i ett fungerande asylsystem, som avgör vilket land som ska ansvara för asylprocessen för den som kommer som flykting i Europa.

En fungerande och långsiktig europeisk asylpolitik är möjlig, men för det krävs det att alla medlemsländer delar på ansvaret för de flyktingar som söker internationellt skydd i Europa. För detta krävs att alla länder med yttre gränser tar sitt ansvar för att registrera alla som anländer, så att säkerheten inom Europa kan upprätthållas.

Den som har behov av asyl i Europa ska kunna få det betydligt snabbare än i dag och de ska kunna känna sig säkra på att de får en rättssäker asylprocess i alla Europas länder, men de ska samtidigt veta att de inte har rätt att själva bestämma i vilket EU-land de ska söka asyl. Det måste vara EU i sin helhet som erbjuder skydd, inte de enskilda medlemsländerna. Migrationsverkens beslut måste respekteras och de som inte har rätt till internationellt skydd ska kunna sändas tillbaka till sitt hemland under värdiga former.

Det står klart att EU:s nya asylpolitik måste vara enkel, bygga på sunda principer och vara genomförbar i praktiken.

Jag kommer att ta mitt ansvar när jag leder de kommande förhandlingarna med medlemsländerna i Ministerrådet och med EU-kommissionen. Men fram till dess har vi alla ett ansvar att bidra i det akuta läget för att hjälpa våra medmänniskor. Det kan handla om att ge ekonomiska bidrag till organisationer som UNHCR, UNICEF, Rädda Barnen och Röda korset, eller att själv ansluta sig som volontär. Vi i värmen måste sträcka ut en hand till våra medmänniskor som fryser. Detta är allas vår uppgift.

Cecilia Wikström (L), Europaparlamentariker