Debattartikel i UNT: Ett hållbart flyktingsystem

captureDebattartikel publicerad i UNT (se även pdf)

Det är ett moraliskt imperativ att erbjuda förföljda människor skydd. EU måste ta ansvar och upprätta ett asylsystem som håller i längden, skriver Cecilia Wikström. En kvarts miljard människor bor i dag i ett annat land än där de fötts.

Det är en siffra som har stigit med hela 41 procent mellan år 2000 och 2015. Många emigrerar av fri vilja, för att skaffa sig bättre livschanser någon annanstans, men 21,3 miljoner av dessa har tvingats fly sina hemländer undan krig, konflikter och förföljelse.Ytterligare 40 miljoner människor är på flykt internt i sina hemländer, vilket ger för handen att mellan 60 och 65 miljoner människor befinner sig på flykt enligt de senaste siffrorna från FN:s flyktingorgan UNHCR.

Detta är den högsta siffran någonsin och dessvärre finns det ingenting som tyder på att den geopolitiska oron runt om i världen kommer att förändras under överskådlig tid.

För att klara av att ge skydd åt det ökande antalet människor på flykt krävs en strategi för att möta de politiska, humanitära och säkerhetsmässiga utmaningarna. Mot bakgrund av att 85 procent av världens flyktingar faktiskt befinner sig i utvecklingsländer känns det viktigt att poängtera att det är en väldigt liten del av världens flyktingar som kommit till EU.

Förra året kom ungefär 1.5 miljoner asylsökande, vilket måste jämföras med de miljontals människor som sökt skydd i redan fattiga och utsatta länder. Viktigt i sammanhanget är att konstatera att alla länder och regioner i världen påverkas, och att strategierna därför måste vara internationella.

I september i år ägde det första FN-toppmötet om migration rum. Jag hade förtroendet att företräda Europaparlamentet. Resultatet av detta toppmöte blev att New York-deklarationen för flyktingar och migranter antogs.

Deklarationen är naturligtvis inte perfekt. Det är inte är lätt att enas kring en text som 193 stats- och regeringschefer ska underteckna.

Jag menar dock att en i en tid när asylrätten på många håll ifrågasätts, så utgör formuleringarna om att flyktingfrågan är global och att svaret måste komma från det internationella samfundet och att asylrätten är en individuell rättighet, viktiga ledstjärnor. Solidaritet, medmänsklighet och humanitet måste erbjudas till den som är utsatt, oavsett var i världen han eller hon befinner sig.

Europa är världens största ekonomi, men vi utgör bara omkring sju procent av världens befolkning. Ändå är det just här som är det gemensamma asylsystemet sattes ur spel under den stora tillströmningen av flyktingar förra året. Därför revideras det nu med målsättningen att arbeta fram ett system som kan respekteras av medlemsländerna, medborgarna och de asylsökande.

En grundsten i detta är att alla EU:s medlemsländer måste vara med och ta en del av det gemensamma ansvaret för flyktingar.

Jag har utsetts att leda Europaparlamentets arbete och vill verka för att asylsystemet bärs av alla länder gemensamt, att det är rättssäkert och att mottagandet ska ske på ett likartat sätt i alla EU:s medlemsländer.

Faktum är att om varje samhälle i Europa med 10 000 invånare under 2015 hade tagit sin del av ansvaret för flyktingkrisen skulle de fått ta emot 30 asylsökande. Det är inte oöverstigligt. Problem uppstår när Europas länder gör allt de kan för att inte ta emot några flyktingar alls, eller gör sitt bästa för att skjuta över ansvaret på de länder som redan tagit emot många.

Parallellt med FN:s, EU:s och regeringars arbete måste civilsamhället och näringslivet ta en naturlig plats och ett större ansvar i att bidra till att utmaningar relaterade till mottagandet av flyktingar löses. Privata aktörer och stora företag som Ikea, HM, Vattenfall, Carrefour, Nestlé och så vidare bör ta efter den amerikanska modellen, och ordna egna toppmöten för hitta modeller för att göra arbetsmarknaden tillgänglig och därmed snabbare integrera flyktingar i de länder där de får asyl.

Det är utmärkt att FN:s New York deklaration understryker att detta inte bara är en utmaning för politiker och byråkrater, utan kräver engagemang från alla samhällets aktörer. Samtidigt måste vi tackla grundorsakerna till att människor flyr.

Det internationella samfundet måste med gemensamma krafter och beslutsamhet enas om ett politiskt agerande för att få ett slut på kriget i Syrien, att bekämpa de jihadistiska terrornätverken som härjar såväl i Mellanöstern som i delar av Afrika och att bekämpa det fruktansvärda våldet som familjer i Honduras, Guatemala och El Salvador flyr från. Den humanitära krisen i Centralamerika pågår i det tysta eftersom de flesta av dessa människor flyr till Mexiko och inte till Europa eller USA.

Viktigast av allt är att vi respekterar våra europeiska grundvärderingar, och respekterar både internationell rätt och EU:s egen lagstiftning. Rätten till asyl som en individuell mänsklig rättighet får vi aldrig ge avkall på. Vi ser redan hur listor med så kallade ”säkra länder” och Turkiet-överenskommelsen fått effekter i andra delar av världen. Sydafrika talar nu om att betrakta sina grannländer som säkra för att minska inströmning av asylsökande och Kenya har hotat att stänga stora flyktingläger med människor som flytt från krigen på Afrikas horn.

Vi kan inte välja var vi föds och hur våra livsval kan komma att grusas av våld, förföljelse och krig. För oss som fått förmånen att leva i ett land som åtnjutit fred i mer än 200 år, bör det vara ett moraliskt imperativ att erbjuda människor skydd, precis som det borde vara en självklarhet att detta ansvar måste delas av alla medlemsländer i EU. Bara så kan vi bygga ett hållbart och trovärdigt asylsystem.

Cecilia Wikström Europaparlamentariker (L)