Debattartikel i Sydsvenskan: Hans socialliberala program skulle innebära en rejäl reformagenda för Frankrike

Även Sverige och EU skulle tjäna på om en reformvänlig och liberal kraft vinner det franska presidentvalet, en kraft som går emot nationalism och protektionism. Det skriver Cecilia Wikström, liberal Europaparlamentariker, som sätter sitt hopp till Emmanuel Macron.

Fjolåret, 2016, var året som den anglosaxiska världen vände ryggen mot öppenheten och liberalismen. Med brexit som ett faktum och med Donald Trump i Vita huset har de två länder som länge beskrivits som västvärldens kärna – USA och Storbritannien – valt att gå rakt emot en liberal samhällsutveckling.

Jag hoppas att Frankrike inte följer efter och istället väljer en president som vill rädda det som finns kvar av det öppna liberala samhället. Därför väljer jag också att visa mitt fulla stöd till den oberoende liberale kandidaten Emmanuel Macron och hans proeuropeiska program för att reformera Frankrike.

Frankrike är, vid sidan av USA och Storbritannien, den tredje stormakten i den västliga alliansen och tillsammans med Tyskland en grundbult i EU. Dess politiska ledarskap får långtgående konsekvenser för Sverige och för hela EU. Macron är även ur ett franskt perspektiv en ovanlig fågel, då han öppet definierar sig som liberal, vilket brukar vara närmast ett skällsord i fransk kontext.

Mot Emmanuel Macron står nu framför allt två huvudmotståndare:

Republikanernas kandidat François Fillon och extremhögerns Marine Le Pen.

Även om den mer moderata högerns kandidat François Fillon naturligtvis är att föredra framför Le Pens nationalism visar de båda öppet sin beundran för Rysslands president Vladimir Putin. Gammelhögern och extremhögern leder just nu i opinionen, vilket knappast är särskilt lockande.

Macron börjar dock knappa in och ligger nu trea. Rent politiskt skulle hans socialliberala program innebära en rejäl reformagenda för Frankrikes haltande och överreglerade ekonomi. Han vill genomföra en rad strukturella reformer, som att slopa 35-timmarsveckan och tillåta söndagsöppet i butiker. Han vill även stärka EU:s suveränitet i centrala frågor, som migration, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna ta oss an de stora utmaningarna.

Vid sidan av detta är han en frihandelsvän och skulle vara en strategisk partner för ett litet land som Sverige i en rad frågor inom EU. Därtill skulle den fransk-tyska alliansen Macron–Merkel utgöra den totala antitesen till Trumps populistiska och hatiska retorik. Mot protektionism är svaret frihandel. Mot ekonomisk konservatism, en liberal reformagenda. Mot nationalism, ett europeiskt ledarskap.

Redan idag visar EU på det ledarskapet. Samtidigt som president Trump stänger USA:s gränser godkände Europaparlamentets handelsutskott den 24 januari i år Ceta-avtalet mellan EU och Kanada, ett avtal som förväntas öka handeln med 20 procent och tillföra 12 miljarder euro varje år till EU:s ekonomier. Jag är oerhört glad över detta avtal som förmodligen inte hade varit möjligt utan Kanadas liberale premiärminister Justin Trudeau.

Macron påminner mycket om Trudeau, vars liberala program spridit en optimism inför framtiden som idag är sällsynt bland västvärldens ledare. Jag hoppas nu att samma liberala optimism ska få det franska samhället att vända sig emot populismens destruktiva krafter.

Bara med ett välfungerande Frankrike kan EU ta sig an de nödvändiga utmaningar som väntar.

Cecilia Wikström, Europaparlamentariker för Liberalerna.